Profil

Med en tom kamera på magen, besökta jag ömsom kvinnornas och männens nakenbad på Saltholmen i Göteborg. Detta var långt innan "vinterbadarhajpen". Min önskan var att fånga denna lilla och viktiga oas, som fortfarande ligger kvar innanför planket.
Där herrar går åt sitt håll och damer, ibland med småbarn, in till sitt. Alla med samma syfte; att få koppla av, sola och kanske umgås en stund. För att sedan ta spårvagnen eller cykla hem till sitt.
Det började med en fotutställning och växte så småningom till en fotobok med svartvita bilder. Boken är uppbyggd över fyra årstider för att visa aktiviteten året om. Den innehåller mest bilder men även lite lite text och historik.
Jag minns fortfarande känslan av att gå runt med tom analog kamera, utan film i alltså. För att vänja mig och vänja folk att bli avbildade - nakna. Det tog tid men det gick. Så småningom rörde jag mig ganska fritt mellan avdelningarna och fick ihop ett stort antal bilder.
Badet var nedläggningshotat och min mission var att belysa viktigheten av att låta det vara kvar. För alla solbadare men också för alla som inte hade råd att åka på semester. I dag är det renoverat, med en avdelning för båda könen. I parken finns även en boulebana och ett populärt kafé. Få känner till historien om badet men de flesta känner till Saltholmens kallbad och har de inte själva varit där så har de vänner eller familj som hängt där.
Det här är nog den boken som jag är mest stolt över. Den kom 1985.

Biblioteket i Alexandria hägrade och Medelhavsmuseet ville gärna ha en bok i sin hylla på temat. Så efter lång research fick vi tag i Esraa och hennes familj lät oss följa henne i två veckor; från biblioteket till basketträning och moskén.
Det var en annorlunda resa och inblick i en muslimsk medelklassfamilj.
Plus i en stad och kultur där barnböcker var ovanliga och barnen som besökte de nybyggda rymdfarkostliknande biblioteket, var få.
De flesta ditresta samlades utanför för att ta foton av varandra. Hela busslaster av turister minglade på den stora piazzan med det fantastiska bygget. Alldeles bredvid strandpromenaden vid Medelhavet i en stad som en gång haft ett betydelsefullt bibliotek.
Den här historien har jag berättat många gånger när jag haft skrivkurser för barn eller haft delad läsning, för att lyfta viken av litteraturen och att läsa böcker, serietidningar, poesi, meddelanden. Detta att läsa och kanske prata om upplevelser blir en liten workshop i sig.
Boken är lättläst.

Den här boken handlar om flyktingar och asyl. Eller om ett levnadsöde från Afghanistan, till Iran och så småningom till Sverige. I dag bor och studerar Shakiba i Göteborg. Hon har ett bra liv och en unik historia som hon delar med många andra flyktingar från Afghanistan, som levt större delen av sina liv i Iran.

Ett svårt och begränsat liv, särskilt för flickor. Detta vet Shakiba det mesta om och även om det gått bra för henne, så kan hon inte återvända hem. Hon kommer alltid att känna sig ensam i sitt nya land. Det delar hon med många andra ensamkommande barn som lyckats skapa sig ett bra vardagsliv i Sverige.

Detta och mycket annat har vi pratat om både på SFI-undervisning och i föreningar för unga vuxna med liknande erfarenheter.
Boken är lättläst.

Anna på Brännö är en positiv gladbok med massor av fina bilder tagna av Bibbie Friman. Omslaget är i Annas älsklingsfärg och på hennes releaseparty på Brännö värdshus hade alla något rosa på sig. Jag lärde mig mycket av Anna det året fotografen och jag följde henne; hon är en riktigt kämpe och positiv och glad för det mesta. Dessutom har hon koll på varenda öbo, så jag brukar kalla henne för: "Anna med kollen".
Boken handlar om att hon inte ville flytta till ett hem i stan, utan ville stanna på sin älskade ö. Turligt nog gick det att bygga ett hus nära hennes familj. Det har hon inrett så fint och varje helg går hon till värdshuset på ön för att mingla och hjälpa till. På veckorna pendlar hon dagligen tre timmar, till och från en verksamhet på Hisingen där de sysslar med drama och dikt, bland annat. Anna älskar att stå på scen. Hon är en riktig stjärna. Vi har varit runt på många bibliotek och skolor för att berätta om boken. Efteråt brukar Anna signera böcker och jag står för rosa duk och en bra penna.
Boken är lättläst.

Final Cut är en viktig bok. Den berättar inte bara om ett feministiskt filmnätverk, utan om hur en bra idé blir till en angelägen sak som samlas upp av en grupp vänner. Som sedan sprider sig och blir en förening. Som sedan växer och blir till en viktig sak i Filmsverige, genom Dorisfilmer och framförallt Dorismanifestet, vars punkter står på både svenska och engelska i pocketboken.
Den kan läsas av icke filmintresserade för att den innehåller berättelsen om hur en förening blir till, utifrån en viktig punkt och hur det efter tjugo år har gjort skillnad i en bransch.
Men det är så klart en bok även för filmintresserade. Den fungerar både som egen läsning och som kursbok på filmutbildningar.